amalaj

Mamma och pappa pratade för några månader sen om att de ville flytta till Värmland. Mamma vill flytta tillbaka dit eftersom hon kommer därifrån och det verkade inte som om pappa hade så jättemycket emot det. Problemet blir ju bara sen med jobb och sådant.

Både jag och min bror sa nej när denna frågan kom på tal. Hur skulle det blir att flytta när man är så gammal. Jag har mitt liv här tänkte jag.

Men igår när vi skulle åka hem från Karlstad sa min bror att han kände sig hemma i Karlstad. Och att det kändes som om han kommit hem när han kom dit. Mamma vill ju fortfarande flytta tillbaka så då kom det på tal igen.

Jag håller faktiskt med min bror, Karlstad känns som mitt hem egentligen fast än att jag bor i lilla Ardala. Vi har vart där så mycket ända sen vi var små så det är kanske inte konstigt.

Jag vill flytta dit samtidigt som jag inte vill. Skulle vara jätteskönt med en ny start, börja på en ny skola där ingen vet vem jag är. Där ingen vet något om min bakgrund. Där alla är nyfikna på att skaffa en egen bild av mig istället för att lyssna på rykten.

Men jag vill inte lämna kompisar och pojkvän. Och jag hoppas att dom inte vill att jag ska flytta ifrån dom heller. Fast ibland känns det som om det skulle göra detsamma för dom. Men så känns det ibland och innerst inne vet man egentligen att dom verkligen inte skulle vilja det och att dom tycker om en mer än vad dom visar.

Jag tror att någon suttit för länge vid datorn. Deppar Amelie börjar komma fram så nej, nu blir det en promenad med Sandra. När jag kommer in igen ska jag titta på ''Marley and me'', någon som sett den? Verkar jättegullig i alla fall.

Hörs när jag kommer in igen, ha en superbra kväll!


/ Amalaj