amalaj

Kvällen började med Sandra, Arvid och flera utav hans kompisar.
Åkte omkring på torget och strögade, sådant alla coola killar med
körkort gör i Lidköping ni vet. Sedan parkerade alla nere vid hamnen
och skulle stå och snacka.

Sandra och jag skulle precis kliva ur bilen då det kom en röd bmw. Ut
ur den gick en tjej och en kille och det första tjejen säger är ''Gå inte nära
mig! Jag har svininfluensan'' Sandra och jag bara smällde igen dörren på
bilen och vevade upp rutorna. Sedan höll vi oss i bilen resten av tiden de stod
där nere och snackade.

Liksom come on!? Smart av henne att gå ut om hon har den där jävla skiten. Jag
kommer strypa henne långsamt om jag får den där äckliga sjukdomen. Jag som
har så otroligt lätt för att bli sjuk också. Det enda hon hade att säga till försvar när
folk sa åt henne att dra hem var

''Men jag jobbar ju på sjukhus, därför jag blivit smittad.'' So? Vad spelar det för roll?
Som om det gör saken bättre liksom? Skulle inte tro det..

Aja, vi sa hejdå till Arvid vid 23.00 och träffade istället några andra. Sen har jag inte
mer att säga än att jag är besviken på mig själv. Det är lätt att tänka smart efter
saker redan skett. Jag känner inte igen mig själv längre, förstår inte hur jag blivit.
Mitt rätta jag försvann nog tillsammans med mitt hjärta för 3 månader sen tror jag.

Jag har blivit helt skadad. Jag är i behov av närhet, att känna att jag är omtyckt
och att jag är accepterad som Amelie. Inte som någon jag inte är. Allt är bara
så himla fel, jag är bara så fel. Det här är inte jag, det är någon annan. Den riktiga
Amelie lever fortfarande kvar i något hon borde lämna men inte klarar av.

Det är fan inte lätt att vara människa. Det är mer komplicerat än vad det borde va.
Sen är jag väl inte direkt känd för att göra rätt väl i livet och tänka logiskt. De mesta
jag gör leder till ett nytt misstag. Precis som ikväll. Att bara tänka på mig och mina
behov är det jag är bäst på just nu. Oh, I'm such a bitch.

Can´t change the way we feel, It hurts us every time.
Throwing hearts that will never heal, there´s nothing left in here.


/ Amalaj