amalaj

Förstår inte vad det är med denna sommaren. Alla bara avlider
och det är så otroligt hemskt. I morses när jag läste på gt's hemsida
att en 17 årig tjej dött i en bilolycka på vägen från skara till lisköping fick
jag så himla ont i magen.

Fick tusen tankar om vem det kunde vara och tillslut fick jag reda på att
det var Amanda. Visst, vi umgick inte längre. Men hon har vart min bästa
vän. När vi gick 3an-5an var vi bästa vänner och sedan flyttade hon in till
stan. Då pratade vi i telefon varje kväll flera timmar och skickade brev till
varann. Eftersom vi inte hade msn än pga att vi inte var så stora.

Jag glömmer aldrig när vi hade brännboll på idrotten och vi snackade om
att du var så himla klantig av dig. Att du kunde ramla på dig själv och skada
dig hur lätt som helst. Du och jag skojade om att du skulle råka kasta iväg
racket istället för att skjuta iväg bollen. Sen sa vi att det skulle vara typsikt dig
att ramla på dig själv när du sprang och typ bryta benet eller armen. Och det
var precis vad du gjorde den dagen.

Du bröt din arm och fick gå med gips hur länge som helst. När du ramlade
skrattade du bara, inte en enda tår. Det var alltid så med dig. Du var alltid
glad. Glömmer heller aldrig när vi var hemma hos mig och vi skulle ut och gå.
Det var vinter och jättehalt och självklart ramlade du och satte dig rätt på rumpan.
Som vi skrattade då. Vi växte ifrån varann ganska mycket när du började i stan
och fick andra sorts kompisar.

Men när båda började på högstadiet började vi prata på raster och sådär igen och
sa att vi skulle börja umgås som när vi gick i 3an-5an. Men vi gjorde aldrig något
åt saken, vi var bara så himla lata och orkade inte anstränga oss. Sen bytte du skola
och vi tappade kontakten totalt.

För några månader sen började vi snacka massor på msn igen. Du var alltid så
lätt att snacka med. Var det något jag funderade över eller var ledsen över var det
bara att snacka med dig. Vi snackade hela tiden om att vi skulle ta upp kontaken
på riktigt igen. Men gjorde vi det? Nej, det gjorde vi inte. Och nu är det försent för att
göra något åt saken..

Du var alldeles för ung för att dö, du hade hela livet framför dig Amanda. Livet
är bara så otroligt orättvist ibland. Även om vi inte umgicks längre tog jag detta
ganska hårt känner jag. Du har vart min bästa vän och en bästa vän betyder
något för en hela livet även om man inte umgås längre.

Det är hemskt att så unga dör och jag kan verkligen inte fatta att du är borta. Det
känns helt overkligt. Men hoppas du har det bra där upp i alla fall. Du kommer
alltid ha en speciell plats i mitt hjärta trots att vi inte umgicks nu det sista.

Vilket jag ångrar väldigt grovt nu eftersom vi snackat så mycket om att vi ska ta
upp kontaken igen men aldrig gjort det. Det är inte rättvist..

Vila i frid nu Amanda. Du kommer vara saknad av många. Tro mig.

Läs hela artikeln HÄR.


/ Amalaj